jockessyrra

Hej bloggen!

Jag hade skrivit värsta fina blogginlägget på jobbet, men vafan jag glömde ju posta det! Sorry vänner.. Och nu orkar jag faktiskt inte skriva ett nytt så ni får nog vackert vänta tills andan faller på igen.

Bjuder på en puss iaf ;-)

Dagens roligaste: Min söta kollega blev alldeles lycklig när jag hade håret uppsatt och sa att hon alltid tycker att jag ska ha det så för jag ser ut som en modell då ;-) Hihi gulligt, även om jag är rätt less på alla ytliga människor så är det ju klart man blir glad när någon säger att man är snygg, eller hmm hon kanske menade att jag ser ut som en konstig modell, hmm får nog fråga! Eh vad fan jag blev glad. Sen diskuterades mitt ansikte på fikat, det var lite konstigt. Men Johan och Daniel har iallfall startat en blogg som är värsta cool. De kommer bli stenrika. Snart är jag lika tät som Paris Hilton och lever jetset liv till jag stupar. Se upp!

Eh vafan PUSS!

Upptäckte att jag har ett arkiv i min blogg, jaja jag visste det innan men har aldrig gått tillbaka och läst innan. Det kan ju vara lite roligt att gå tillbaka men självklart så fastnar jag direkt på sommaren 2007 när jag sålde min älskade bästa och finaste Isabelle. Det går inte beskriva smärtan jag har känt och känner i mitt hjärta. Att spendera 10 år tillsamnmans med någon som man älskar djupt och en dag inte träffas längre. Det är riktigt jävla tufft. När jag sålde henne så var jag i ett ganska pressat läge eftersom jag själv inte hade bott hemma på nåt, några år? hur som helst så hade jag henne hos en nära väns gård och de kunde inte längre ha kvar henne eftersom de hade egna hästar, vilket självklart var helt förståeligt och jag kommer alltid vara djupt tacksam för allt de hjälpte mig med under de åren jag hade min häst hos dem. Ni är underbara människor och ni vet vilka ni är. Hur som helst minns jag hela den sommaren som i en dimma, jag kämpade med eller emot att bli vuxen men jag insåg någonstans att jag inte kunde ha kvar Isabelle och beslöt mig mitt uppe i allt att sälja henne (jag kommer aldrig att ångra något så mycket i mitt liv igen tro mig, gör jag det så hoppar jag framför ett tåg för värre än så här som jag mått efter den sommaren klarar jag bara inte.) I efterhand vet jag att jag sålde henne av rädsla, efter att ha försökt ta upp henne till Stockholm och hon höll på dö i transporten vågade jag helt enkelt inte försöka igen men när köparna till sist var från Stockholm och hon klarade att åka upp så ångrade jag mig direkt när jag fick samtalet om att hon kommit fram och mådde bra. Jag hade inte förstått vad jag hade gjort då och det tog flera månader att förstå. Vägen därifrån har varit ett helvete för mig rent ut sagt. Idag har jag ingen kontakt med Bella alls och är inte välkommen att hälsa på henne heller, hennes nya ägare tyckte helt enkelt att jag var för jobbig som undrade hur hon mådde och ville hälsa på henne ibland så hon började ignorera mig. (Om ni kommenterar det här inlägget kommentera inte den biten och skriv nåt i stil med att skit i henne och åk ändå eller att hon är en dålig människa, det är för jobbigt att höra, men eftersom det här är en slags terapi för mig att skriva om det så vill jag inte utestänga delar som jag annars har en tendens att göra och kväva mig själv tills jag mår så dåligt så jag inte klarar av att gå ur sängen.)

Ni som inte har djur och vet hur man känner för dem kommer aldrig kunna förstå mig i det här, om ni någon gång får barn kommer ni förmodligen förstå det om de råkar ut för någonting eller om ni får hjärtesorg på något annat vis. Tro mig när jag säger att det inte har gått en dag sedan sommaren 2007 (vill inte komma ihåg vilket datum) som det inte har huggit i mitt hjärta av smärta. Klarar inte att analysera mina känslor mer just nu.

Kom ihåg att ta hand om varanndra och de ni älskar, en dag kan de vara borta. Jag hoppas att mitt hjärta kommer läka en dag, vi människor sägs ju vara unika på det sättet - att vi klarar av mycket skit men orkar kämpa oss vidare ändå -men jag vet inte om jag tror på det. Jag hoppas det är så.
















Du och jag gumman. Jag kommer alltid älska dig mer än någonting annat på den här jorden.

Det är måndag igen. Jag brukar inte ha måndagsångest, inte söndagsångest heller för den delen men jag har en svacka, en ganska djup sådan. Det är tråkigt när det inte känns roligt att jobba. Hoppas det känns lättare snart. Låg och läste Saltön alldeles för länge igår, men var ju tvungen att få veta hur det skulle gå.. Nu har jag bara en bok kvar, får se hur länge jag klarar att hålla mig från den.  

Men annars då är det strålande bra med mig!! Det där ovan lät ju väldigt negativt och så är det inte alls, jag har bara gått och tappat arbetslusten men som sagt jag hittar den nog snart igen. Helgen som gick var toppen, spenderade den ihop med min kärlek och vi firade alla hjärtans dag i lördags och i fredags hade vi myskväll och igår... myste vi!! (big suprise) och gjorde lite nytta. Hjälpte J en del med hans examensuppsats, visst är det lite ironiskt att skriva C-uppsats innan man ens hittat sin drömutbildning.. :-P Och tro mig jag letar, i varenda jävla vrå efter my way...  

På fredag drar jag till Göteborg för att spendera en långweekend med mina sötnosar till systrar, det ska bli fett kul! Vi ska bland annat fira Alex som fyller år och gå på Göteborg horse show. Det ska bli fantastiskt kul och jag har längtat läänge efter att den här helgen äntligen ska komma. Ska bara överleva en låång jobbvecka först... ...   

Om exakt två månader befinner vi oss i ett varmt land långt härifrån, det ska bli sjukt najs. Det är så skönt att nästan alltid ha en resa på gång, alltid är väl att ta i men reser man som vi gör två-tre gånger per år så blir det nästan så. Det tar ju ändå några månader att planera den perfekta resan.. Den här resan vet jag att vi kommer minnas en lång tid framöver och vi längtar så vi blir tokiga :-)  

Dagens filmtips är Bolt, en helt underbar disneyfilm om en underbart söt liten tuff hund, tror inte man kan ogilla den filmen..  

Hoppas ni får en skön måndag människor!
Puss!

God morgon bloggen!!  

Nu var det ett tag sedan jag hann skriva något här. Jag är ledsen för det men här kommer en liten uppdatering.  

Det har varit en lång arbetsvecka men snart snart är den slut och jag tar tåget till Mariannelund för att mysa med familjen, känns väldigt tråkigt att mina killar inte följer med, men vi ses ju igen om 2,5 dag så det ska nog gå bra, jag ska ta vara på tiden med smålänningarna och göteborgarna för jag har saknat dem alla väldigt mycket på senaste tiden, saknar dem alltid såklart men extra mycket eftersom jag har haft en jättejobbig tid med misstänkt magsår, stress och andra saker som varit jobbiga att gå igenom som jag inte tänker skriva om här. Huvudsaken är att det börjar vända nu och jag känner mig starkare igen, för det är vad jag är en stark och bra tjej. (Nej jag har inte läst någon bygg-upp-din-självkänsla-bok, så ni ser jag är smart också.)  

Jag funderar väldigt mycket, ibland för mycket på tunga saker, men den här veckan har jag ängnat min tankeverksamhet (utöver jobb då och private time) på att fundera över den svenska avundsjukan/"jantelagen" som många i Sverige bär på/lever efter. Jag har snubblat på den flera gånger på senaste tiden och det är därför jag börjat fundera mycket över det och rannsaka mig själv och min omgivning och helt plötsligt så har jag stött på en ny hjärtefråga, tro mig jag går igång på de här grejerna. Men mina slutsatser så här långt är att det i grund och botten handlar om avundsjuka gentemot andra människor, att det sticker så mycket i ögonen när man har råd med saker som inte andra har. Det tycker jag är så fruktansvärt tragiskt. Jag tror stenhårt på den egna viljan och att man själv bestämmer över sitt liv, vem man är som person, vad man jobbar med och sin sociala status, -sedan finns det såklart saker som man inte kan styra över men det är få människor som föds dumma men när man stoppar in folk i fack så begränsar det den fria viljan och om man till exempel är född i en familj som drivit en fabrik i generationer så är det betydligt svårare för en person som växer upp i den familjen att bli astronaut eller läkare - till skillnad från en som växer upp i en rakt genom akademisk familj, inte för att personen i fråga är dummare än den som vuxit upp med akademiska föräldrar utan för att personen helt enkelt stoppats i ett fack från barnsben och inte klarat av att ta egna beslut. Min poäng är att alla människor har ansvar för sitt eget liv och gör sina egna val, även om det är många som gömmer sig bakom påverkan från arv och miljö.   

Jag kan bara vara med och påverka de här två fula sakerna, (den svenska avundsjukan och jantelagen), på ett sätt och det är genom att vara ett bra föredöme själv och vara medveten om vilken energi man utstrålar och vad man säger och framförallt säga saker när ingen annan vågar/vill/kan. Jag kommer till exempel aldrig vara tyst när någon säger något dåligt om någon annan - har aldrig varit och kommer aldrig vara, inte förrän de här personerna inser hur patetiska de är. Jag kommer aldrig sluta tro på mig själv, jag vet att jag kan bli precis vad jag vill och ingenting kommer stoppa mig i min kamp om framgång och lycka. Jag ska jobba på att sprida så mycket positiv energi som jag bara orkar, berömma mina medmänniskor och hejja på folk. Och det mer ytliga; Jag ska komma ihåg att jag är en snygg tjej och aldrig tvivla på det.   Lite fredagstankar från mig, hoppas det kan inspirera någon av er som läser här på något sätt, kanske bara att fundera på saker, eller rent av hjälpa till i kampen mot att krossa jantelagen och skitsnack. Yeah yeah pretto pretto.

Nu har jag inte tid med bloggen mer, måste ju jobba med.  

Trevlig helg kära läsare!
C. 

God morgon bloggen!  

Tisdag..  

...Behöver jag säga mer...?  

Nu ser jag iallafall fram emot att det ska bli fredag och jag, carro och anders åker hem till alla våra nära och kära i Mariannelund!!  

Puss!

Dagens höjdpunkt: Mästarnas mästare på 1:an kl. åtta...