jockessyrra

Upptäckte att jag har ett arkiv i min blogg, jaja jag visste det innan men har aldrig gått tillbaka och läst innan. Det kan ju vara lite roligt att gå tillbaka men självklart så fastnar jag direkt på sommaren 2007 när jag sålde min älskade bästa och finaste Isabelle. Det går inte beskriva smärtan jag har känt och känner i mitt hjärta. Att spendera 10 år tillsamnmans med någon som man älskar djupt och en dag inte träffas längre. Det är riktigt jävla tufft. När jag sålde henne så var jag i ett ganska pressat läge eftersom jag själv inte hade bott hemma på nåt, några år? hur som helst så hade jag henne hos en nära väns gård och de kunde inte längre ha kvar henne eftersom de hade egna hästar, vilket självklart var helt förståeligt och jag kommer alltid vara djupt tacksam för allt de hjälpte mig med under de åren jag hade min häst hos dem. Ni är underbara människor och ni vet vilka ni är. Hur som helst minns jag hela den sommaren som i en dimma, jag kämpade med eller emot att bli vuxen men jag insåg någonstans att jag inte kunde ha kvar Isabelle och beslöt mig mitt uppe i allt att sälja henne (jag kommer aldrig att ångra något så mycket i mitt liv igen tro mig, gör jag det så hoppar jag framför ett tåg för värre än så här som jag mått efter den sommaren klarar jag bara inte.) I efterhand vet jag att jag sålde henne av rädsla, efter att ha försökt ta upp henne till Stockholm och hon höll på dö i transporten vågade jag helt enkelt inte försöka igen men när köparna till sist var från Stockholm och hon klarade att åka upp så ångrade jag mig direkt när jag fick samtalet om att hon kommit fram och mådde bra. Jag hade inte förstått vad jag hade gjort då och det tog flera månader att förstå. Vägen därifrån har varit ett helvete för mig rent ut sagt. Idag har jag ingen kontakt med Bella alls och är inte välkommen att hälsa på henne heller, hennes nya ägare tyckte helt enkelt att jag var för jobbig som undrade hur hon mådde och ville hälsa på henne ibland så hon började ignorera mig. (Om ni kommenterar det här inlägget kommentera inte den biten och skriv nåt i stil med att skit i henne och åk ändå eller att hon är en dålig människa, det är för jobbigt att höra, men eftersom det här är en slags terapi för mig att skriva om det så vill jag inte utestänga delar som jag annars har en tendens att göra och kväva mig själv tills jag mår så dåligt så jag inte klarar av att gå ur sängen.)

Ni som inte har djur och vet hur man känner för dem kommer aldrig kunna förstå mig i det här, om ni någon gång får barn kommer ni förmodligen förstå det om de råkar ut för någonting eller om ni får hjärtesorg på något annat vis. Tro mig när jag säger att det inte har gått en dag sedan sommaren 2007 (vill inte komma ihåg vilket datum) som det inte har huggit i mitt hjärta av smärta. Klarar inte att analysera mina känslor mer just nu.

Kom ihåg att ta hand om varanndra och de ni älskar, en dag kan de vara borta. Jag hoppas att mitt hjärta kommer läka en dag, vi människor sägs ju vara unika på det sättet - att vi klarar av mycket skit men orkar kämpa oss vidare ändå -men jag vet inte om jag tror på det. Jag hoppas det är så.
















Du och jag gumman. Jag kommer alltid älska dig mer än någonting annat på den här jorden.